Journalism’s first obligation is to the truth, är en rubrik i Bill Kovachs och Tom Rosenstiels bok ”The Elements of journalism”.
Kovach och Rosenstiel diskuterar vidare att önskan om att informationen är sann är grundläggande. Eftersom nyheter är vad människor anser ska vara sanningsenliga och pålitliga.
Men hur står det till med det i dagens journalistik egentligen? Där sociala medier är ett stort fenomen och New Journalism hägrar allt mer. Där det har blivit vanligare att skriva i litteraturstil snarare än kanske just sanningsenligt. De flesta kommer väl ihåg "Gömda" debatten.
Eftersom vi lever i en värld där it och teknik är en del av vardagen, behöver journalistiken utvecklas. Utvecklingen går framåt med stormsteg, så det borde journalismen också göra.
Men på vilket sätt?
Shearer incidenten (se sida 162) visar på att journalistiken kan bli ett falskt rykte. Kovach och Rosenstiel menar att journalistik har alltid varit ett forum för offentlig debatt, men Shearer händelsen visar även på att forumet har också ökat sin makt att vilseleda och förvränga.
Den objektiva nyhetsförmedlingen riskerar i och med detta att tunnas ut. Som det skrivs i boken att journalisterna får inte glömma att deras lojalitet ligger mot medborgarna och inte mot sina chefer. När man sänder exempelvis nyheter via tv, så ska vanliga medborgare kunna lita på att det som rapporteras är helt enkelt sant. Att informationen är relevant till det som har hänt.
Kanske som författarna säger: I slutändan är det disciplinen av kontroll vad som skiljer journalistik från underhållning, propaganda, fiktion eller konst.
På vilket sätt har då sociala medier och internet brett ut sig inom journalistiken?
I boken står det att teknologin har ändrat oss medborgare från passiva användare av nyheter skriven av professionella, till aktiva deltagare som kan sätta ihop vår egen journalistik från olika element.
Genom bloggar och olika forum runtomkring oss, är det numera ett tillvägagångssätt att ta till oss information. Många verkar tycka att bloggarna numera sätter agendan. Där ligger fortfarande inga gränser för vad som får sägas och tyckas till. En frihet existerar där, sedan får väl vi avgöra själva om nyheternas värde.
Inom journalistkåren är det vanligt att blogg fenomenet ses ned på, i boken skriver författarna att vem som helst kan bli en journalist, men att alla inte är det.
Martin Jönsson från en artikel i SVD skriver att "om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket".
Till exempel Aftonbladet gav interaktivitet till folket under deras Irakbevakning med blogg och chatt, vilket visar på förnyelse.
Men är gammelmedia en utdöende ”form”?
Enligt denna artikel, http://www.rod.se/politikomraden/demokrati/Gammelmedia-utklassade-sociala-medier-i-valrorelsen/, läste jag att under valet i Sverige 2010 utklassade gammelmedierna de sociala medierna. I det amerikanska valet 2008, kom det stora genombrottet för sociala medier. Så det blev väl ett självklart val att Sverige skulle ta efter "succén". Artikeln hävdar vidare att valet 2010 skulle bli det stora genombrott för politik i sociala medier. Men endast 1 av 20 väljare hade valt att gå in på något partis hemsida.
Jesper Strömbäck från artikeln menar dock att partierna bör fortsätta att arbeta med sociala medier, men bör tänka på att sociala medier fungerar inte som en envägskommunikation.
I slutändan skapar det mer interaktivitet för oss människor. Vi får chansen att engagera oss och delta. Den möjligheten bör journalister/pressrum ta till sig av och som sagt utnyttja. Inte vara kritiska över det hela och tro att den "riktiga" journalistiken eller gammelmedia hotas. För den behövs. Jag tror, som artikeln om valet redovisade, att vi människor helt enkelt också vill ha ren och tydlig information utan att behöva aktivt delta själva.
måndag 3 januari 2011
tisdag 26 oktober 2010
Blogginlägg C - När blir journalistik fiktion?
Jag har läst Lasermannen av Gellert Tamas.
Denna bok känns återigen aktuell med tanke på det som sker i Malmö just nu och även att John Ausonius försöker få sin brottstid reducerat.
De flesta känner till Lasermannen och vad han gjorde. Men för Er som vill ha en påminnelse handlar boken om:
Under några månader 1991-92, sköt en man 11 personer med ett lasergevär, varav en dog. John Ausonius blev dömd till livstids fängelse trots att han nekade till brotten (Han har numera erkänt.).
Boken tar upp hans bakgrund och offrens liv samt polisens jakt på den skyldiga. Man får även ta del av det politiska arbetet som pågick då, med partiet Ny demokrati som stormade fram och det faktum att Sverige genomgick en av sina största ekonomiska kriser.
Boken är väldigt fängslande. Det är en reportagebok men jag skulle se den som litterär journalistik då den är skriven som en roman med en dramatisk litterär teknik. När böcker är skrivna på detta sätt tror jag resultatet blir ett ökat intresse för att läsa. Om det blir för mycket ensidig fakta, kan det lätt bli att man inte orkar ta till sig informationen. Intresset kan då svalna tyvärr.
Men här som sagt rycks man med och tar åt sig av berättelsen. Det var svårt att lägga ned boken.
Man blir arg och jag kom på mig själv att bara skaka på huvudet åt John Ausonius tankar och ord.
Vi får följa med honom både i nutid och dåtid, vilket gör det hela mer komplett. Vi får då ta del av honom som person då, varför han gjorde som han gjorde och hans reflektioner idag. Och när det gäller hans citat, skrev Gellert Tamas de kapitlen i kursiv stil. Vilket skapade en känsla av tankegång. Att man fick krypa in i hans huvud och lyssna.
Jag funderade en del på den fakta man fick. Är allt sant? Det kan vara det negativa när en bok är skriven på detta sätt. Eftersom denna bok baseras på en faktisk händelse, så vill man ställa krav på "sanningen". Det får inte bli respektlöst, det finns offer. Man får inte glömma det bara för att sälja.
Gellert Tamas har berättat att vissa namn och platser är ändrade. Och att citat från t ex vittnen, där har tempus också ändrats. Men han hanterar de små gränsövergångarna mellan fiktion och fakta bra. Man märker att han har gjort ett enormt researcharbete och sist i boken får man ta liten del av hur han gick tillväga.
Jag tycker att han även lyckades skapa en tydlig känsla av närvaro för mig som läsare. Det är bra beskrivet såsom till exempel utseende, klädsel och offrens känslor och tankar strax innan de blir skjutna.
Det finns mycket dokumenterat på internet såklart, men jag fick starka bilder i huvudet och fick känslan av att se det som hände.
Det är som att läsa en deckare och samtidigt blir man hänförd över att det är en sann historia.
Den här boken var gripande och intressant. Hur Gellert Tamas snyggt beskriver det kokande samhället. Att Sverige ville verka så bra men under ytan bubblade irritation. En av anledningarna till att Ny Demokrati lyckades få fotfäste i landet. Det blir samtidigt att man drar lite parallell till Sverigedemokraterna, om vi ska nämna dagens läge.
Vi har tyvärr inte kommit så mycket längre sedan dess.
När det gäller begreppet "New journalism", så är det något som låter bra, att blanda ihop journalistikens faktagranskande med inlevelseförmågan som litteraturen har. Jag tror det kan få fler människor att vilja läsa. Det är något positivt!
Däremot är det viktigt att man håller sig till sanningen. "Gömda"-debatten är ett tydligt exempel på där det gick för långt.
Vi har som sagt rätt att ställa krav på fakta. Man får inte tumma på de journalistiska reglerna bara för att göra det mer spännande.
Denna bok känns återigen aktuell med tanke på det som sker i Malmö just nu och även att John Ausonius försöker få sin brottstid reducerat.
De flesta känner till Lasermannen och vad han gjorde. Men för Er som vill ha en påminnelse handlar boken om:
Under några månader 1991-92, sköt en man 11 personer med ett lasergevär, varav en dog. John Ausonius blev dömd till livstids fängelse trots att han nekade till brotten (Han har numera erkänt.).
Boken tar upp hans bakgrund och offrens liv samt polisens jakt på den skyldiga. Man får även ta del av det politiska arbetet som pågick då, med partiet Ny demokrati som stormade fram och det faktum att Sverige genomgick en av sina största ekonomiska kriser.
Boken är väldigt fängslande. Det är en reportagebok men jag skulle se den som litterär journalistik då den är skriven som en roman med en dramatisk litterär teknik. När böcker är skrivna på detta sätt tror jag resultatet blir ett ökat intresse för att läsa. Om det blir för mycket ensidig fakta, kan det lätt bli att man inte orkar ta till sig informationen. Intresset kan då svalna tyvärr.
Men här som sagt rycks man med och tar åt sig av berättelsen. Det var svårt att lägga ned boken.
Man blir arg och jag kom på mig själv att bara skaka på huvudet åt John Ausonius tankar och ord.
Vi får följa med honom både i nutid och dåtid, vilket gör det hela mer komplett. Vi får då ta del av honom som person då, varför han gjorde som han gjorde och hans reflektioner idag. Och när det gäller hans citat, skrev Gellert Tamas de kapitlen i kursiv stil. Vilket skapade en känsla av tankegång. Att man fick krypa in i hans huvud och lyssna.
Jag funderade en del på den fakta man fick. Är allt sant? Det kan vara det negativa när en bok är skriven på detta sätt. Eftersom denna bok baseras på en faktisk händelse, så vill man ställa krav på "sanningen". Det får inte bli respektlöst, det finns offer. Man får inte glömma det bara för att sälja.
Gellert Tamas har berättat att vissa namn och platser är ändrade. Och att citat från t ex vittnen, där har tempus också ändrats. Men han hanterar de små gränsövergångarna mellan fiktion och fakta bra. Man märker att han har gjort ett enormt researcharbete och sist i boken får man ta liten del av hur han gick tillväga.
Jag tycker att han även lyckades skapa en tydlig känsla av närvaro för mig som läsare. Det är bra beskrivet såsom till exempel utseende, klädsel och offrens känslor och tankar strax innan de blir skjutna.
Det finns mycket dokumenterat på internet såklart, men jag fick starka bilder i huvudet och fick känslan av att se det som hände.
Det är som att läsa en deckare och samtidigt blir man hänförd över att det är en sann historia.
Den här boken var gripande och intressant. Hur Gellert Tamas snyggt beskriver det kokande samhället. Att Sverige ville verka så bra men under ytan bubblade irritation. En av anledningarna till att Ny Demokrati lyckades få fotfäste i landet. Det blir samtidigt att man drar lite parallell till Sverigedemokraterna, om vi ska nämna dagens läge.
Vi har tyvärr inte kommit så mycket längre sedan dess.
När det gäller begreppet "New journalism", så är det något som låter bra, att blanda ihop journalistikens faktagranskande med inlevelseförmågan som litteraturen har. Jag tror det kan få fler människor att vilja läsa. Det är något positivt!
Däremot är det viktigt att man håller sig till sanningen. "Gömda"-debatten är ett tydligt exempel på där det gick för långt.
Vi har som sagt rätt att ställa krav på fakta. Man får inte tumma på de journalistiska reglerna bara för att göra det mer spännande.
tisdag 28 september 2010
Pressetik
I detta inlägg ska jag diskutera om spelregler för medier, då det gäller publicering. Ett ämne jag har diskuterat tidigare i mina mediestudier.
Hur ska medier ställa sig till publicering av information? Hur mycket information ska ges ut?
I ett radioprogram diskuterades det just om detta, där medierna fick noggrant överväga vad de skulle publicera och inte.
Medierna hade i detta fall olika vinklingar och syn på vilken information de kunde publicera. Aftonbladet berättade allt (till exempel: utdrag från bloggen, att det var ett hatbrott etc) medan SVD var mer försiktiga, där den ansvarige utgivaren Jonas Nyrén menade att "troriktningar" är känsligt att prata om.
I boken "En grundbok i journalistik" står det att etnicitet, nationalitet, sexuell läggning etc inte ska framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.
Detta håller jag med om. Jag tycker inte att det är relevant då. Man ska vara försiktig.
Men press och journalister har i uppdrag att informera allmänheten. När det bara är misstankar riktade mot personer måste anonymiteten existera. Pressen kan inte ta egna beslut om en människas liv. Men om vi går vidare på en annan riktning, om en person som är sedan tidigare dömd begår brott igen, hur ska medierna ställa sig till publicering då? Ska han eller hon få vara anonym?
Där blir det svårare för mig att ta ställning. En del av mig tycker att allmänheten har rätt att få veta. Ett exempel jag vill ta upp är dömda pedofiler. De får vara anonyma och de får ofta korta straff. Och många begår brott igen. Då har jag svårt att förstå denna anonymitet. Då skyddar pressetiken en brottsling.
Visst, man kan debattera att brottslingen kanske har familj. Att de råkar illa ut istället. Det är något viktigt att ta hänsyn till. Men offren då? Om förövaren ändå begår brott igen, ska inte offren skyddas? Det kan även hjälpa andra barn att undgå detta fruktansvärda brott.
I Amerika och Storbritannien finns det sensationspress som publicerat namn och bild på personer misstänkta för brott. Detta har varit begränsande till vissa tidningar (Ur boken Massmedier sidan: 326). Där blir brottslingar publicerade.
En artikel ur SVD (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1134415.svd) i samband med Engla-mordet, då pressen valde att namnge Anders Eklund, svarade pressforskaren Stig Hadenius så här:
"Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer – alla utom möjligen brottslingen", skriver han. Det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda, menar Stig Hadenius. Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver "42-åringen".
”Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott. Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.”
Det är starka debatter om huruvida personer ska publiceras eller inte. En sida jag hittade som heter kriminellt.com, publicerar namn, adress, bild och personnummer på dömda brottslingar. Information som adress och personnummer är att gå för långt, då risken finns att det skapas en häxjakt.
Det är en av anledningarna till varför jag känner mig kluven i denna fråga. Allmänheten har inte rätten att föra en egen polisjakt på eventuella skyldiga eller de som är det. Det är mycket som kan gå fel.
Att offren ska få vara anonyma är en självklarhet, men om en grov brottsling sitter häktad kan det vara av allmänintresse att få veta vem det är.
Pressen måste vara försiktig när det gäller detta ämne och bara publicera i så fall om det finns synnerliga skäl. Ingen oskyldig ska drabbas i förväg.
Det har ju hänt att oskyldiga har pekats ut. Ett exempel är mordet på Anna Lindh. Där fick journalisterna stå i skamvrån efter att ha pekat ut en man som senare visade sig vara oskyldig. Och han fick sitt och sin familjs liv förstört. Det får ju såklart inte hända!
Kan framtida brott förhindras vid namn och bild - publicering eller skapas det bara en häxjakt på de skyldiga?
Vad tror ni?
Hur ska medier ställa sig till publicering av information? Hur mycket information ska ges ut?
I ett radioprogram diskuterades det just om detta, där medierna fick noggrant överväga vad de skulle publicera och inte.
Medierna hade i detta fall olika vinklingar och syn på vilken information de kunde publicera. Aftonbladet berättade allt (till exempel: utdrag från bloggen, att det var ett hatbrott etc) medan SVD var mer försiktiga, där den ansvarige utgivaren Jonas Nyrén menade att "troriktningar" är känsligt att prata om.
I boken "En grundbok i journalistik" står det att etnicitet, nationalitet, sexuell läggning etc inte ska framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.
Detta håller jag med om. Jag tycker inte att det är relevant då. Man ska vara försiktig.
Men press och journalister har i uppdrag att informera allmänheten. När det bara är misstankar riktade mot personer måste anonymiteten existera. Pressen kan inte ta egna beslut om en människas liv. Men om vi går vidare på en annan riktning, om en person som är sedan tidigare dömd begår brott igen, hur ska medierna ställa sig till publicering då? Ska han eller hon få vara anonym?
Där blir det svårare för mig att ta ställning. En del av mig tycker att allmänheten har rätt att få veta. Ett exempel jag vill ta upp är dömda pedofiler. De får vara anonyma och de får ofta korta straff. Och många begår brott igen. Då har jag svårt att förstå denna anonymitet. Då skyddar pressetiken en brottsling.
Visst, man kan debattera att brottslingen kanske har familj. Att de råkar illa ut istället. Det är något viktigt att ta hänsyn till. Men offren då? Om förövaren ändå begår brott igen, ska inte offren skyddas? Det kan även hjälpa andra barn att undgå detta fruktansvärda brott.
I Amerika och Storbritannien finns det sensationspress som publicerat namn och bild på personer misstänkta för brott. Detta har varit begränsande till vissa tidningar (Ur boken Massmedier sidan: 326). Där blir brottslingar publicerade.
En artikel ur SVD (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1134415.svd) i samband med Engla-mordet, då pressen valde att namnge Anders Eklund, svarade pressforskaren Stig Hadenius så här:
"Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer – alla utom möjligen brottslingen", skriver han. Det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda, menar Stig Hadenius. Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver "42-åringen".
”Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott. Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.”
Det är starka debatter om huruvida personer ska publiceras eller inte. En sida jag hittade som heter kriminellt.com, publicerar namn, adress, bild och personnummer på dömda brottslingar. Information som adress och personnummer är att gå för långt, då risken finns att det skapas en häxjakt.
Det är en av anledningarna till varför jag känner mig kluven i denna fråga. Allmänheten har inte rätten att föra en egen polisjakt på eventuella skyldiga eller de som är det. Det är mycket som kan gå fel.
Att offren ska få vara anonyma är en självklarhet, men om en grov brottsling sitter häktad kan det vara av allmänintresse att få veta vem det är.
Pressen måste vara försiktig när det gäller detta ämne och bara publicera i så fall om det finns synnerliga skäl. Ingen oskyldig ska drabbas i förväg.
Det har ju hänt att oskyldiga har pekats ut. Ett exempel är mordet på Anna Lindh. Där fick journalisterna stå i skamvrån efter att ha pekat ut en man som senare visade sig vara oskyldig. Och han fick sitt och sin familjs liv förstört. Det får ju såklart inte hända!
Kan framtida brott förhindras vid namn och bild - publicering eller skapas det bara en häxjakt på de skyldiga?
Vad tror ni?
måndag 13 september 2010
Nyhetsvärdering
Första artikeln jag valde var på Aftonbladets förstasida på internet.
"Reinfeldt firar redan valsegern", var deras rubrik.
Det hela handlade om TV-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt där han fick högst betyg.
Så varför valde Aftonbladet denna nyhet? Det är viktigt att klargöra för oss som läser om hur det går, dels för att vi ska kunna ta ställning samt att kunna på ett snabbt sätt veta hur det ser ut i valet. Och eftersom valdagen närmar sig så tar vi läsare åt oss mer om vad som sker angående valet.
Även när det gäller denna nyhetsvärdering handlar det om vad publiken vill ha och vad man anser vad publiken bör ta del av, som också Westerståhl & Johansson nämner (http://www.miun.se/upload/ITM/Demicom/Rapporter%20pdf/DMI-rapport_19_FINAL.pdf).
Det nämndes också att Mona Sahlin omvände fler väljare än Reinfeldt, men varför blev inte detta huvudnyheten istället?
Kan det bero på att efter debatten så sträckte Reinfeldt upp armarna när han mötte folks jubel? Att media då bestämde sig för att påpeka att statsministern redan tror att han har vunnit.
Konkurrensen mellan tidningarna påverkar nyhetsrapporteringen. Det gäller ju att synas och höras för att locka fler läsare, så det kanske helt enkelt är så att Aftonbladet ville provocera fram känslor hos oss läsare. Det kanske inte behöver vara svårare än så?
Medieforskaren Bengt Johansson sade bland annat detta om vad publiken vill ha:
"Nyheter karaktäriseras av att vara ny information som på olika sätt avviker från det förväntade och vår egen situation".
I detta fall att Reinfeldt sträcker armarna i skyn som en segergest kan tolkas som något oförväntat.
Att sedan vinkla nyheten mot rubriken är även ett knep för att få oss att läsa. Reinfeldt har nog säkerligen inte tagit ut segern i förskott, men rubriken får oss läsare att tro det. När man sedan läser själva artikeln handlade det mer om själva debatten än att han tar ut segern. Varför då göra denna vinkling? Helt enkelt för att fånga oss läsare. Jag reagerade ju och läste artikeln.
Den andra nyheten jag valde är även den från Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7778409.ab). Men den här gången handlar det om en kvinnlig riksdagsledamot som fick sin identitet stulen, och höll på att hamna på Kronofogden.
Detta är ju något som verkligen känns aktuellt då det har hänt många skimming-brott på sista tiden.
Men eftersom denna kvinna även är en politiker blir nyheten större. En person som är känd eller är en så kallad elitperson, får oftast ett större utrymme i pressen än en "vanlig" Svensson. Och eftersom det är val snart ökar värdet på nyheten ytterliggare på grund av det.
Det står ingenting om NÄR detta hände. Det kan mycket möjligt vara så att denna politiker valde att berätta sin historia nu när media mer eller mindre bara handlar om valet. Eller snarare fick chansen först nu.
Artikeln har en bild på henne från sitt kontor och hon tittar rakt in i kameran. Det skapar en mer intim känsla för oss som läser. Det blir mer personligt. Och då det även finns kommentarer från henne, tar man ytterligare åt sig som läsare, eftersom det blir hennes historia. Man kan då identifiera sig med den drabbade.
Denna personifiering av politikern och det negativa som skedde skapar en nyhet. Vilket Björn Häger nämner i boken "En grundbok i journalistik". Vidare i boken nämns även (sida 112) Håkan Hvitfelts studie om vad som blir en nyhet, är om en händelse uppfyller vissa krav. Till exempel att det handlar om:
"Reinfeldt firar redan valsegern", var deras rubrik.
Det hela handlade om TV-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt där han fick högst betyg.
Så varför valde Aftonbladet denna nyhet? Det är viktigt att klargöra för oss som läser om hur det går, dels för att vi ska kunna ta ställning samt att kunna på ett snabbt sätt veta hur det ser ut i valet. Och eftersom valdagen närmar sig så tar vi läsare åt oss mer om vad som sker angående valet.
Även när det gäller denna nyhetsvärdering handlar det om vad publiken vill ha och vad man anser vad publiken bör ta del av, som också Westerståhl & Johansson nämner (http://www.miun.se/upload/ITM/Demicom/Rapporter%20pdf/DMI-rapport_19_FINAL.pdf).
Det nämndes också att Mona Sahlin omvände fler väljare än Reinfeldt, men varför blev inte detta huvudnyheten istället?
Kan det bero på att efter debatten så sträckte Reinfeldt upp armarna när han mötte folks jubel? Att media då bestämde sig för att påpeka att statsministern redan tror att han har vunnit.
Konkurrensen mellan tidningarna påverkar nyhetsrapporteringen. Det gäller ju att synas och höras för att locka fler läsare, så det kanske helt enkelt är så att Aftonbladet ville provocera fram känslor hos oss läsare. Det kanske inte behöver vara svårare än så?
Medieforskaren Bengt Johansson sade bland annat detta om vad publiken vill ha:
"Nyheter karaktäriseras av att vara ny information som på olika sätt avviker från det förväntade och vår egen situation".
I detta fall att Reinfeldt sträcker armarna i skyn som en segergest kan tolkas som något oförväntat.
Att sedan vinkla nyheten mot rubriken är även ett knep för att få oss att läsa. Reinfeldt har nog säkerligen inte tagit ut segern i förskott, men rubriken får oss läsare att tro det. När man sedan läser själva artikeln handlade det mer om själva debatten än att han tar ut segern. Varför då göra denna vinkling? Helt enkelt för att fånga oss läsare. Jag reagerade ju och läste artikeln.
Den andra nyheten jag valde är även den från Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7778409.ab). Men den här gången handlar det om en kvinnlig riksdagsledamot som fick sin identitet stulen, och höll på att hamna på Kronofogden.
Detta är ju något som verkligen känns aktuellt då det har hänt många skimming-brott på sista tiden.
Men eftersom denna kvinna även är en politiker blir nyheten större. En person som är känd eller är en så kallad elitperson, får oftast ett större utrymme i pressen än en "vanlig" Svensson. Och eftersom det är val snart ökar värdet på nyheten ytterliggare på grund av det.
Det står ingenting om NÄR detta hände. Det kan mycket möjligt vara så att denna politiker valde att berätta sin historia nu när media mer eller mindre bara handlar om valet. Eller snarare fick chansen först nu.
Artikeln har en bild på henne från sitt kontor och hon tittar rakt in i kameran. Det skapar en mer intim känsla för oss som läser. Det blir mer personligt. Och då det även finns kommentarer från henne, tar man ytterligare åt sig som läsare, eftersom det blir hennes historia. Man kan då identifiera sig med den drabbade.
Denna personifiering av politikern och det negativa som skedde skapar en nyhet. Vilket Björn Häger nämner i boken "En grundbok i journalistik". Vidare i boken nämns även (sida 112) Håkan Hvitfelts studie om vad som blir en nyhet, är om en händelse uppfyller vissa krav. Till exempel att det handlar om:
- politik,
- det är kort geografiskt (i Sverige),
- negativt inslag,
- utspelas under kort tid men som en del av ett tema (i detta fall valet.),
- och handlar om enskilda elitpersoner som även används som källor (hon berättar sin egen historia.).
torsdag 9 september 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)