tisdag 28 september 2010

Pressetik

I detta inlägg ska jag diskutera om spelregler för medier, då det gäller publicering. Ett ämne jag har diskuterat tidigare i mina mediestudier.
Hur ska medier ställa sig till publicering av information? Hur mycket information ska ges ut?

I ett radioprogram diskuterades det just om detta, där medierna fick noggrant överväga vad de skulle publicera och inte.
Medierna hade i detta fall olika vinklingar och syn på vilken information de kunde publicera. Aftonbladet berättade allt (till exempel: utdrag från bloggen, att det var ett hatbrott etc) medan SVD var mer försiktiga, där den ansvarige utgivaren Jonas Nyrén menade att "troriktningar" är känsligt att prata om.

I boken "En grundbok i journalistik" står det att etnicitet, nationalitet, sexuell läggning etc inte ska framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.
Detta håller jag med om. Jag tycker inte att det är relevant då. Man ska vara försiktig.

Men press och journalister har i uppdrag att informera allmänheten. När det bara är misstankar riktade mot personer måste anonymiteten existera. Pressen kan inte ta egna beslut om en människas liv. Men om vi går vidare på en annan riktning, om en person som är sedan tidigare dömd begår brott igen, hur ska medierna ställa sig till publicering då? Ska han eller hon få vara anonym?

Där blir det svårare för mig att ta ställning. En del av mig tycker att allmänheten har rätt att få veta. Ett exempel jag vill ta upp är dömda pedofiler. De får vara anonyma och de får ofta korta straff. Och många begår brott igen. Då har jag svårt att förstå denna anonymitet. Då skyddar pressetiken en brottsling.
Visst, man kan debattera att brottslingen kanske har familj. Att de råkar illa ut istället. Det är något viktigt att ta hänsyn till. Men offren då? Om förövaren ändå begår brott igen, ska inte offren skyddas? Det kan även hjälpa andra barn att undgå detta fruktansvärda brott.

I Amerika och Storbritannien finns det sensationspress som publicerat namn och bild på personer misstänkta för brott. Detta har varit begränsande till vissa tidningar (Ur boken Massmedier sidan: 326). Där blir brottslingar publicerade.

En artikel ur SVD (www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1134415.svd) i samband med Engla-mordet, då pressen valde att namnge Anders Eklund, svarade pressforskaren Stig Hadenius så här:

"Svenska medier har gått med på stränga regler för namns nämnande. Jag anser att de är alltför hårda och att de skadar en rad personer – alla utom möjligen brottslingen", skriver han. Det finns flera skäl till att publicera namn på misstänkta brottslingar redan innan de är dömda, menar Stig Hadenius. Ett skulle vara att eventuella vittnen som inte insett att de sitter inne med värdefull information skulle bli medvetna om det. Ett annat skäl är att oskyldiga kan bli misstänkta om medier enbart skriver "42-åringen".
”Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel av att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott. Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.”

Det är starka debatter om huruvida personer ska publiceras eller inte. En sida jag hittade som heter kriminellt.com, publicerar namn, adress, bild och personnummer på dömda brottslingar. Information som adress och personnummer är att gå för långt, då risken finns att det skapas en häxjakt.
Det är en av anledningarna till varför jag känner mig kluven i denna fråga. Allmänheten har inte rätten att föra en egen polisjakt på eventuella skyldiga eller de som är det. Det är mycket som kan gå fel.

Att offren ska få vara anonyma är en självklarhet, men om en grov brottsling sitter häktad kan det vara av allmänintresse att få veta vem det är.
Pressen måste vara försiktig när det gäller detta ämne och bara publicera i så fall om det finns synnerliga skäl. Ingen oskyldig ska drabbas i förväg.
Det har ju hänt att oskyldiga har pekats ut. Ett exempel är mordet på Anna Lindh. Där fick journalisterna stå i skamvrån efter att ha pekat ut en man som senare visade sig vara oskyldig. Och han fick sitt och sin familjs liv förstört. Det får ju såklart inte hända!
Kan framtida brott förhindras vid namn och bild - publicering eller skapas det bara en häxjakt på de skyldiga?
Vad tror ni?

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag är liksom du, kluven. Men jag tror på att välja det säkra före det osäkra och i så lite mån som möjligt publicera namn och bild. Om polisen är säker på sin sak, exempelvis om det är en efterlyst brottsling är det självklart att de ska hjälpa om de kan. Sedan som en ganska naiv person inbillar jag mig att det finns människor som inte begår samma brott igen. Exempelvis som jag skrivit i min blogg - att en pedofil sonar sitt brott, kommer över sina problem och kanske flyttar för att börja om på nytt. Alla människor har rätt till en andra chans, därför tycker jag inte att man exempelvis ska hänga ut personen med namn, bild, adress m.m. eller att allmänheten ska ha tillgång till detta register. I alla fall inte förrän personen har begått ett nytt brott. Oskyldiga kan bli drabbade även om man publicerar en skiss av en person man misstänker är anknuten till ett brott.

    Och som innevånare vet jag inte hur mycket jag vill veta om mina grannar. Hur trygg kan jag känna mig om jag vet att det bor en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare bredvid mig eller i mitt lägenhetshus? I de flesta fall väljer jag nog okunskap framför kunskap. Det kanske är fegt men jag vill kunna leva mitt liv och känna mig trygg. Om jag ska ständigt behöva oroa mig för att bli utsatt för brott, det är inget gott sätt att leva enligt mig.

    Elizabet Westerlund

    SvaraRadera
  2. Jag är ganska övertygad om att framtida brott kan förhindras med hjälp av namn- och bildpubliceringar. Men jag är samtidigt ganska övertygad om att antalet brott som är orsakade av just namn- och bildpubliceringar då kommer att öka. Frågan är var som är minst negativt i slutänden. Personligen tror jag att anonymiteten ändå väger mest positivt...

    Du skriver att du anser att namnpublicering kan tillämpas i vissa fall, till exempel pedofilibrott. Att pressetiken med nuvarande praxis skyddar en brottsling. Men du anser samtidigt att Kriminellt.com, som publicerar namn och adress på dömda brottslingar, går för långt.

    På till exmpel gratissidorna ratsit.se eller birthday.se kan du enkelt söka på ett namn och få fram både sexsiffrigt personnummer och den folkbokförda adressen. Är du i behov av ett tiosiffrigt personnummer är det bara ett telefonsamtal till Skatteverket bort.

    Man skulle kunna säga att en namnpublicering även är en indirekt publicering av både adress, personnummer, civilstånd... Visst, lite jobb, kanske främst om det är ett vanligt namn, men ändå långt ifrån svårt. Det tycker jag är viktigt att väga in.

    Häxjakten, som du nämner, blir nog en svår utmaning om media i framtiden tänjer på reglerna vid namnpublicering. Även dömda som vill tillbaka till ett normalt liv kommer att få det svårare.

    /Robin Sonesson

    SvaraRadera